Är vi finlandssvenskar ett hinder eller en möjlighet?
Krafter som vill ha isolation och utplåna allt som inte passar in i majoriteters referensram har vuxit sig starka i hela världen, inberäknat Finland de senaste åren. Som en följd av detta har även den finlandssvenska kulturen och språket under en längre tid varit utsatt för ett hårt tryck. De senaste 4 åren har varit exceptionella men utvecklingen har redan pågått en längre tid. Behovet av att prioritera och utveckla den finlandssvenska kulturen och svenskan har därför aldrig varit så stort som nu.
Inom privata sektorn har utvecklingen varit smygande och kommit ganska obemärkt. I detta fall finns ingen lagstiftning som säger att privata aktörer måste ge service och betjäning på svenska. I min hemkommun Närpes med en överväldigande majoritet svenskspråkiga, ser jag titt som tätt, aktörer som har enbart finsk reklam och även enbart finskspråkig service har jag träffat på. I huvudstadsregionens köpcenter är svenskan ytterst sällsynt, förutom finska är det ryska och engelska som är dominerande. Svenskan har, som servicespråk, minskat kraftigt och till viss del utplånats helt i vårt land idag. Som enskilda konsumenter kan vi delvis motverka detta genom att kräva svensk service av de företag vi anlitar, oftast känns nog detta ändå övermäktigt för många.
Inom offentliga sektorn har vi vårt grundlagsenliga skydd, som ytterligare förtydligas via språklagen. Tidigare fanns det även inom statsförvaltningen och inom andra politiska partier än SFP, förståelse för behov av vissa särlösningar när det gällde det svenska. Denna förståelse är så gott som utplånad idag.
De ovannämnda förändringar gör det allt viktigare att vi finlandssvenskar ser till att skapa starka strukturer som är i samklang med de strukturer som majoritetsbefolkningen skapar. Detta gör också att vi måste göra språkpolitiska överväganden och konsekvensbedömningar också i frågor där besluten fattas inom det svenska rummet.
Oroväckande är, förutom det ovannämnda yttre faktorer, att en del av oss finlandssvenskar ser en prioritering av språket som ett hinder för en gynnsam lokal och regional utveckling. Personligen ser jag inte denna konflikt utan tvärtom, en levande tvåspråkighet och i förlängningen också flerspråkighet berikar och gynnar hela samhället, se bara på vårt flerspråkiga Österbotten. Ju fler språk ju fler medborgare kan, desto bättre utvecklas regioner och i förlängningen hela landet.
Faktum är dock att utan svenskspråkighet, finns heller inte någon tvåspråkighet. Därför vill jag ha ett Finland och ett Österbotten med starka finlandssvenska institutioner som skapar livskraftiga svenska rum där finlandssvenskan både som kultur och språk utvecklas. Ingen tar hand om vår kultur och vårt språk om vi inte gör det själva.