En av veckans stora frågor i riksdagen var regeringens presentation av den utbildningspolitiska redogörelsen. Behandlingen i riksdagen har nu inletts. En redogörelse är på sin plats, i och med att den tidigare redogörelsen var över 15 år gammal.Det behövs en klar struktur och vision för att utbildningen i vårt land även i framtiden ska hålla högklassig standard inom alla utbildningsnivåer och utbildningar. Som ett litet exportberoende land, är en av våra främsta konkurrensfördelar en hög kunskaps och bildningsnivå hos alla medborgare. Vi behöver också spetskompetenser inom för vårt land viktiga framtidsbranscher. Den svensk språkiga undervisningen har glädjande tagit gott om plats i redogörelsen. En egen utredning om den svenskspråkiga utbildningen har också utarbetats av Gun OkerBlom. Att värna om en hög klassig utbildning på båda national språken kräver ett långsiktigt arbete. Dessa för SFP viktiga frågor fram kommer tydligt i redogörelsen.
Utbildningen och lärandet är saker som följer med oss hela livet. Kraven på arbetsmarknaden har lett till att människor i allt större utsträckning omskolar sig till nya yrken, eller behöver kompletterande utbildning i något skede av sina arbetskarriärer. Också digitaliseringen och andra omvärldsförändringar ger nya möjlig heter att införskaffa kunnande. Den digitala tid vi levt i under pandemin har för mig visat vikten av fysiska samman komster för utveckling och lärande. Vi får inte i digitaliseringsivern tappa bort människomötet inom utbildningen.Utbildning spelar en betydelsefull roll då arbetsmarknaden förändras. Det livslånga lärandethar redan i praktiken tagit plats inom andra stadiets yrkesutbildning, över hälften av de som studerar här är vuxna. Yrkesutbildningens roll och betydelse kommer lätt i skymundan i den utbildnings politiska debatten. Detta märks både i kommunerna och på regional nivå, men även nationellt. Ett exempel är att i många kommuner stöds det egna gymnasiet med medel utöver statsfinansieringen. Yrkesutbildningen, vilken oftast har sam kommuner som upprätthållare, erhåller sällan extra kommunala medel. Man kan ställa frågan om detta är rättvist.
För att vår finlandssvenska kultur och vårt språk ska leva och utvecklas behöver vi våra finlandssvenska rum. Här intar utbildningssektorn en central position. För mig är det viktigt att utbildning på båda nationalspråken tryggas så jämbördigt som möjligt. De lagstiftningsmässiga förutsättningarna finns för detta. Hur detta tryggas från småbarnspedagogiken fram till andra stadiet är i stor utsträckning en fråga för de kommunala beslutsfattarna.Min infallsvinkel är att bästa sättet att trygga detta är egna strukturer för de båda nationalspråken. Dessa får dock inte bli för avvikande från varandra, eftersom finansiering och annan statlig styrning utgår från majoritetens strukturer. Då det gäller upprätthållarna inom andra stadiets yrkesutbildning står vi i Österbotten den närmaste tiden inför valet om vi ska prioritera språk eller geografi. Goda argument finns för båda, nu är det tid för diskussion.