Riksdagsarbetets tyngdpunkt igger för tillfället på budgetbehandlingar och lagar som hör samman med budgeten. Enligt gemensamma överenskommelser har utgifterna och skuldsättningen ökat mer än vad som anges i regeringsprogrammet, detta gäller även för budgeten 2022. Överenskommelsen om en överskridning av ramarna har gjorts för att dämpa de ekonomiska följderna som pandemiläget orsakat på marknaden. Detta har också fått understöd av de flesta ekonomiska sakkunniga. Hela branscher har på grund av epidemi ologiska skäl förbjudits att utöva verksamhet. I dessa fall har staten kompenserat en del av kostnaderna som kompensation för de förbud som gjort mot näringsutövningen. Också den medicinska bekämpningen av pandemin har förorsakat exceptionella kostnader. I dagsläget återhämtar sig vår ekonomi och vi kan konstatera att de värsta farhågorna kring pandemins ekonomiska effekter trots allt inte ser ut att förverkligas. Den senaste tiden har man inom EU och också i vårt land – närmast Socialdemokraterna och De Gröna – signalerat att man vill ha en förändrad syn på rambudgeteringen. Detta bland annat när det gäller miljö och klimatåtgärder.
Jag utgår från att i vårt land är dessa uttalanden närmast positioneringar med tanke på framtiden. För mig är det en självklarhet att regeringsprogrammet är en helhet där varje skrivning har samma tyngd och att regeringen målmedvetet arbetar för att återgå till den ursprungliga ramen. I nyhetsrapporteringen och i diskussionen får man lätt bilden av att den offentliga ekonomins skuldsättning i det närmaste saknar gränser. Jag hävdar motsatsen. När det gäller hushållens, företagens och den offentliga ekonomin bör den gemensamma grundregeln vara att inkomsterna behöver vara lite större än utgifterna över tid. Grekland är ett talande exempel på hur det går om man inte följer denna grundregel. Förenklat finns det två sätt att balansera ekonomin, öka intäkterna eller minska utgifterna. Den offentliga ekonomins intäkter kan ökas genom att höja skatteintäkterna, antingen genom att höja skatterna eller genom att öka sysselsättningen. Den lättaste vägen är ur allas synvinkel är att höja sysselsättningsgraden. Når man inte målet den vägen återstår att höja skatten eller minska på utgifterna. Av dessa två är utgiftsminskningen mera hållbar och mindre skadlig än att höja skattetrycket. Symbolpolitiska utspel utvecklar inte välfärdssamhället, lika lite som de svarar mot de klimatoch miljöutmaningar vi har. Till det behövs ansvarsfull ekonomisk politik där inkomster och utgifter är i balans.